”Bäst? När underlaget jag tagit fram nästan glöder”

”Jag får ofta frågan om jag inte vill delta i själva utredningsarbetet, men jag har faktiskt aldrig känt så. Mitt jobb är kort beskrivet att skapa förutsättningar för ett utredningsteam att lyckas. När vi får in ett tips om misstänkt brottslighet är det upp till mig att fundera ut hur vi ska kunna påvisa att uppgifterna stämmer och ställa de rätta hypoteserna. Det finns ingen given mall för hur man ska gå till väga, utan här gäller det att vara kreativ, nyfiken och duktig på lagstiftning. Vad har vi att gå på, vilken typ av information behövs och vad krävs det rent rättsligt för att kunna inhämta den?

Underlaget jag tar fram läggs till grund för en brottsanmälan som lämnas över till en ekobrottskammare och vidare till den åklagare som utses att leda förundersökningen. Här tillsätts också ett utredningsteam. Som underrättelsehandläggare arbetar jag alltså i en fas som pågår innan själva teamet tillsätts. Det är en friare roll som innebär mycket eget ansvar. Utredarna får ju veta vad de ska göra av åklagaren, men som ”UND-handläggare (Förklarande text: Underrättelsehandläggare)” gäller det att ta egna initiativ. Det kan av många upplevas som ett ganska självständigt jobb, men vi samverkar ofta mellan kontoren och har ett strukturerat kompetensutbyte.

Det jag gillar är att man aldrig blir fullärd, utan ständigt lär sig något nytt. Det är som ett hantverk – hyfsat lätt i början men svårt att bli mästare. Det finns också en kultur på EBM att man hjälper varandra och bidrar tillsammans. En vilja att ständigt bli bättre. Har man jobbat länge på en arbetsplats vill man ju känna att verksamheten utvecklas.

Det bästa med jobbet är när underlaget jag tagit fram nästan glöder. Dels för att man vet att det är bra, dels för att teamet kommer att få ett spännande ärende. Ofta rör det sig då om pågående grov brottslighet som har stora konsekvenser för samhället. Men att hitta den där pusselbiten som får arbetet att gå framåt känns också fantastiskt. Plötsligt kan vi visualisera målet, kontakta chefen, förbereda för ett nytt ärende och kolla om det finns en utredningsgrupp – och så rullar allt igång! Det ger energi, och särskilt förstås om det leder någon vart – att uppgifterna jag jobbade fram fick avgörande betydelse.”

Anton, underrättelsehandläggare