Gå direkt till innehåll Gå direkt till menyn

Personella tvångsmedel

Under förundersökningen kan åklagaren besluta om att den misstänktes frihet begränsas på olika sätt eller att den misstänkte fysiskt berörs vid användandet av tvångsmedel. Sådana tvångsmedel kallas för personella tvångsmedel. Här följer några exempel.

Hämtning

Om en misstänkt trots kallelse inte kommer till ett förhör eller en rättegång, kan polisen hämta personen till förhöret eller rättegången. Det är åklagaren som beslutar om hämtning till förhör och domstolen kan besluta om hämtning till rättegång. En hämtning till förhör kan också bli aktuellt om man bedömer att det skulle skada utredningen om den misstänkte i förväg får reda på att förhöret ska hållas.

Anhållande

Anhållande är ett tillfälligt frihetsberövande av en person som gripits som misstänkt för ett brott. Anhållande beslutas av åklagare och kräver att det finns vissa omständigheter som pekar på att den gripne är skyldig till brottet. Senast tre dagar efter anhållningsbeslutet måste åklagaren fatta beslut om att antingen frige den anhållne eller begära den anhållne personen häktad, vilket prövas av en domstol.

Krav för anhållande

Förutom en viss grad av misstanke mot den gripne krävs att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda för att fatta ett anhållningsbeslut. Normalt krävs att brottet har minst ett år i straffskalan. Därutöver krävs att någon av följande omständigheter föreligger:

  • Det finns en risk att den misstänkte håller sig undan och försöker undvika att straffas för brottet (flyktfara).
  • Det finns en risk att den misstänkte fortsätter att begå brott (recidivfara).
  • Det finns en risk att den misstänkte försöker påverka vittnen, sina kumpaner eller den som utsatts för brott. Det kan också finnas en risk att den misstänkte försöker gömma eller förstöra bevisning eller egendom som till exempel stulits från någon annan (kollusionsfara).
  • Vid mycket allvarliga brott (där minsta straffet är 2 års fängelse) ska ett anhållande normalt ske om det inte är uppenbart att något skäl för det inte finns.

Om den som är misstänkt saknar fast bostad i Sverige eller är okänd, finns det en möjlighet att anhålla personen trots att straffet för brottet är lägre än ett års fängelse.

Restriktioner

Om det finns risk att den misstänkte kan påverka vittnen med flera eller på andra sätt påverka utredningen negativt (kollusionsfara), kan åklagaren också besluta om att begränsa den misstänktes kontakt med andra, så kallade restriktioner. Detta för att att den misstänkte inte ska få information om den pågående utredningen från yttervärlden, själv ge information till medmisstänkta eller påverka målsäganden och vittnen.

Häktning

Häktning är ett frihetsberövande som beslutas av domstolen på begäran av åklagaren. Det är samma omständigheter som ska vara uppfyllda för häktning som för ett anhållande. Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott som kan ge fängelse i minst ett år får häktas, om det finns risk att personen avviker, undanröjer bevis, kan påverka utredningen negativt eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Vid mycket allvarliga brott (där minsta straffet är 2 års fängelse) är utgångspunkten att häktning är obligatorisk och endast i undantagsfall kan man undvika häktning i sådana fall.

Skälig misstanke

Är misstankegraden lägre (skälig misstanke) kan häktning och anhållande beslutas om det är synnerligen viktigt i avvaktan på ytterligare utredning. I sådant fall får den misstänkte bara sitta häktad i en vecka. Därefter måste brottsmisstanken ha stärkts för att en fortsatt häktning ska få ske.

Häktning får inte ske om det kan antas vara uppenbart att straffet stannar vid böter.

Häktningsförhandling

Frågan om häktning prövas vid en häktningsförhandling. Förhandlingen är offentlig men domstolen beslutar ofta, på begäran av åklagaren eller den misstänkte, att förhandlingen ska tas bakom stängda dörrar vilket gör att häktningsförhandlingen blir hemlig. Det betyder att till exempel allmänheten och journalister inte får närvara vid häktningsförhandlingen. Ofta sker detta för att skydda utredningen (förundersökningssekretess) eller för att inte känsliga uppgifter om den misstänkte ska komma till allmänhetens kännedom.

Läs mer om förundersökningssekretess

Häktningstid

Normalt är en häktningstid två veckor men tiden kan förlängas av domstolen på begäran av åklagaren. Hur lång häktningstiden blir beror bland annat på hur lång tid det tar att utreda brottet. I vissa fall kan en häktning pågå till dess rättegången är slutförd och domen inte längre går att överklaga medan det i andra fall kan vara så att åklagaren eller domstolen upphäver häktningen efter en tid på grund av att det inte längre finns skäl för häktning.

Reseförbud

Reseförbud innebär att åklagaren eller domstolen förbjuder en misstänkt att lämna ett visst geografiskt område. Domstolen kan även besluta att den misstänkte med visst angivet tidsintervall är skyldig att gå till en viss polisstation och anmäla sig där. Det är vanligt att den misstänktes pass omhändertas vid reseförbud. Ett reseförbud är en åtgärd som kan beslutas i stället för häktning då det föreligger en risk att den misstänkte håller sig undan och försöker undvika att straffas för brottet. Ett reseförbud anses vara mindre ingripande för den enskilde än en häktning.

Kroppsbesiktning

En person som är skäligen misstänkt för brott får undersökas fysiskt om det behövs för att utreda brottet. En annan form av kroppsbesiktning är salivprov, vilket oftast sker genom att saliv fångas upp på en liten tops i den misstänktes mun. DNA-provet kan användas som bevisning i den pågående utredningen men kan också lagras i det DNA-register eller utredningsregister som polisen ansvarar för. Gällande de brott som Ekobrottsmyndigheten utreder är den vanligaste formen av kroppsbesiktning salivprov. Det är åklagaren som beslutar om kroppsbesiktning.


Foto: Ann-Sofi Andersson